header

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.

 
 
 
 
Denna sommaren skulle jag läsa mycket böcker, så har det dessvärre inte blivit. Senaste boken jag läste ut var denna: "Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag" av  Sara Ohlsson och det känns som evigheter sedan. Jag gör som jag brukar och recenserar den lite på mitt eget vis.
 
"Olivia är dumpad. John vill inte längre vara ihop och hon fattar inte hur hon ska kunna överleva ensam. Vem är hon utan John, utan det perfekta förhållandet? Är hon verklgien en sån som bara kysser den hon älskar? Eller är det så enkelt som Danijel säger - att man ska skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt?
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en träffande, ifrågasättande, het ungdomsroman om att lyssna mer på sin än på ryktena som sprids"
 
Detta är alltså baksidetexten på boken och jag kan börja med att säga jag tycker den är lite för hyllande. Jag tyckte om boken men sedan är jag också väldigt lättflörtad när det kommer till sådana här ungdomsromaner då jag älskar det mesta jag kan relatera till. Det känns som att boken har större potential än den fick leva ut till, handlingen i sig är väldigt bra och igenkänningsfaktorn kan lätt hämta extrapoäng. Dessvärre känns den, jag vet inte hur jag ska säga, flyktig? Händelserna och känslorna rörs bara vid på ytan i mitt tycke, ungefär som att författaren hela tiden ville ta sig vidare i berättelsen. När en läst färdigt känns det inte som att en har varit inne i Olivas värld, som jag tycker det ska göra när man läser, utan snarare stått utanför och betraktat. Jag är alltså lite kluven, jag gillar hur jag kände igen mig i Olivias velande men samtidigt var det ingen njutning rent språkligt eller narrativt. Skulle säga att det är en bra bok att läsa på stranden när en är lite för soltrött för att orka bry sig om vad en har i handen. Läs den om ni som jag gillar ungdomsromaner om hopplös kärlek och beslutsångest och mår bra av att se att ni inte är ensamma med tonårs- och kärleksproblem.

Hey Dolly



 
 
 

I veckan har jag läst en bok igen! Denna gång var det "Hey Dolly" av Amanda Svensson, hennes debutroman. Tidigare har jag läst Amanda Svenssons "Välkommen till den här världen" vilken jag gillade men som inte gjorde något större intryck på mig. Nu har jag precis börjat läsa samma författares verk "Allt det där jag sa till dig var sant", den kommer jag så klart berätta mer om när jag läst färdigt den. Men över till syftet med detta inlägg, en liten recension av "Hej Dolly". Vi börjar med baksidetexten:

"Dolly har en tråkig pojkvän och vänner som är seriöst psykiskt störda. Hennes familj består förutom en exemplarisk mamma av en död pappa och två syskon som båda är döpta efter Astrid Lindgren-figurer. Själv är hon döpt efter en silikonfylld countrydiva. "Ni förstår att en relation är omöjlig", säger Dolly. Alla hennes favoritfilmer är amerikanska produktioner och det är hon mycket stolt över. Dolly associerar snabbt, driver iväg fantasin, är elak, rolig och faktiskt ganska känslosam. Efter några timmar i hennes närhet är man sig inte riktigt lik."

Det var ett tag sedan jag läste en bok som jag verkligen kände att jag älskade, tills jag läste denna! Det jag tyckte mest om med boken var hur den nästan blev poetisk i beskrivningen av de vardagliga händelserna och tankegångerna. Jag älskade hur Dolly hela tiden försökte hålla en sorts image trots att en förstod när en läste att hon egentligen kände helt andra saker än de hon försökte påvisa. Jag tyckte mycket om dialogerna med Dollys vänner och hennes egna dialoger i sitt huvud. Det jag tyckte mindre om var att det blev lite rörigt med karaktärerna och namnen. Ibland var det lite svårt att hålla koll på huruvida en karaktär, en händelse för den delen, var verklig eller bara existerade i Dollys fantasi, även om det till stor del klarnade mot slutet. En kan relatera till Dolly på många olika sätt, hur hon agerar och ångrar sig, tänker och känner. Uppskattade även hur en fick följa med i Dollys resa att hitta sig själv, förstå hur saker ligger till och hur hon uppfattas av sin omgivning. Trots Dollys fräckhet och det faktum att hon till och med är riktigt elak emellanåt känner en ändå med henne.

Summa summarum så älskade jag boken och jag tycker verkligen att ni ska läsa den om ni har tid och möjlighet, den har hamnat högt upp på listan av mina favoritböcker! Någon annan som läst "Hey Dolly" eller någon annan av Amanda Svensson böcker? Vad tyckte ni?

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek.

 
 
 
Den senaste bok jag läste var denna; Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson. Nu tänkte jag presentera baksidetexten och lite tankar och reflektioner om boken.

"Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskydiga begäran. I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärleksistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet. Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen - utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat."
 
Detta är en bok som har stått på min lista väldigt länge då jag sett hur den hyllats i många bloggar jag läser. Jag kan inte säga att jag älskade boken direkt, den är ganska långdragen och emellanåt blev jag så himla trött på huvudkaraktären. Samtidigt var den otrolig på så sätt att den beskrev lidandet av att vilja ha en person så himla mycket som inte vill ha en tillbaka, på ett väldigt bra och igenkännande sätt. Jag gillade särskilt delarna då Ester velade mellan att höra av sig och inte, hur hon tänkte att han ringer nog snart och hur hon till slut inte kan stå emot utan skickar iväg ett sms som blir obesvarat.

Något av det första jag reagerade på när jag läste var språket. Jag ser mig själv som en person med ett bra ordförråd som kan behärska ganska avancerade språkbruk. Dock fick jag läsa om saker flera gånger för att förstå och även slå upp ord ett flertal gånger. Trots att språket i sig var svårt så finns det väldigt många meningar i den här boken jag ville stryka under, gå tillbaka och läsa om bara för att det var så förbannat bra. Även om det fanns saker jag inte gillade med boken skulle jag nog tipsa folk om att läsa den. Känslorna som förmedlas och den olyckliga kärlek som beskrivs kan nog många relatera till (även om Ester tar det hela till en väldigt hög nivå). Så har ni inget annat att göra tycker jag nog ni ska läsa denna bok!
 
Har någon av er läst Egenmäktigt förfarande, i så fall, vad tyckte ni? Berätta!!