header

Det kanske inte är min grej ändå.

För sex år sedan då Blondinbella medverkade i Let's Dance och de presenterade henne och hennes blogg i ett utav programmen sa min mamma något jag aldrig kommer glömma: "det där Sara, det tror jag du skulle vara riktigt bra på. Det är nog din grej". Då syftade hon inte på att dansa, utan på att blogga. Jag hade en blogg redan då och kände att ja, hon har nog rätt. Mitt intresse för fotografering var stort och ännu större var min kärlek till det skrivna ordet. Sedan den dagen har min blogg alltid varit något jag försökt och försökt och försökt göra till något inspirerande, till något som folk ska uppskatta att läsa och titta på. Jag tänkte att en dag, då jag flyttar hemifrån och lever det där drömlivet i Göteborg, då jag pluggar och träffar spännande människor och inreder ett eget kök och ett eget vardagsrum och då jag gör nästan bara vad jag vill, då, då kommer bloggen kunna bli något inspirerande och kul för andra att läsa.

Nu sitter jag här, sex år senare i en lägenhet med utsikt över vad som känns som hela västra Göteborg och med dagar fyllda av spännande och roliga saker som jag egentligen skulle älska att dela med mig av. Men jag gör det inte. Mitt fotointresse har jag tappat och prestationsångesten kryper på - varför förmedlar inte mina bilder hur fint allt faktiskt är, varför tar jag mig inte tid att fotografera sådant jag vet att ni skulle vilja se? Varför varför varför.

Varför? Jo, för att jag har för fullt upp med att bara vara, för att jag är upptagen med att förstå att jag just nu befinner mig mitt i något jag drömt om i flera år och som jag älskar att vara del av, för att jag är för rastlös (och kanske lat, hehe) för att spendera timmar framför datorskärmen och photoshop och för att om jag skulle ägna så lång tid åt att dokumentera kanske jag missar något kul. Och så har det den senaste tiden slagit mig att det här med att blogga kanske inte är min grej ändå? Nog för att det är det svårt att hålla motivationen uppe när det är mörkt utanför fönstret när en går till skolan och lika mörkt när en kommer hem, men som vettig bloggare borde en nog klara av det trots mörkret. Kanske blir det min grej igen när dagarna är långa och ljusa, när jag funnit mig till rätta i Göteborgslivet och när jag funnit ny inspiration och min egen nisch här i den stora bloggvärlden. Jag ska försöka hitta dit, hitta min bloggbana. Fram tills dess får jag nog bara acceptera att just nu är det här med att blogga inte min grej. Nu ska jag andas in våren och inte tänka så mycket på det här lilla krypinnet. Jag ska lära mig att sluta jämföra mig med andra, sluta försöka så himla mycket, sluta bry mig om vad andra tänker och tycker hela tiden och göra den här bloggrejen mindre prestigefull. Framför allt ska jag fortsätta njuta av min vardag, dansa på helgerna och bara leva ett slag innan jag återkommer, vilket jag med säkerhet gör om jag känner mig själv. Tills dess - ta hand om er kompisar, och kom ihåg, att allt kan hända i rymden. (Ni kan ju titta på Tillbaka till Vintergatan i väntan på min återkomst). Puss.

Om författardrömmar, livlig fantasi och att leka med ord.

Något som alltid har varit min styrka är de skrivna orden. Först att läsa dem, sluka bok efter bok i flera år. Sedan att själv skriva dem; dikter, noveller, små textstycken, bloggar, tweets, statusuppdateringar. Att kunna leka med ord, få dem att tränga sig in i någon annans hjärna och hjärta, att beröra. Alltid har jag velat underhålla, fängsla, väcka tankar och känslor. Dock har jag aldrig velat skrämma, uppröra eller förarga någon som skulle komma att läsa mina verk. 
 
Många skriver om "rosapuffiga glitterfrukostar med fantastiska flingor och underbara knäckebrödsmackor" - romantiserar vardagen. Jag är i mig själv en väldigt glad person, utåtriktad och nyfiken och lever till stor del den där vardagen med långa finfrukostar, fantastiska vänner och ett lyckligt hjärta. En flicka med stora ambitioner och mycket känslor. Adderat till detta har jag en tendens att överdriva och överdramatisera, kanske åt motsatta hållet från de här glitterfrukostarna. 95 procent av tiden är jag glad, skrattar åt det mesta, gråter sällan. De resterande fem procenten kanske stress- eller prestationsångest (eller PMS för den delen) drabbar mig. Då är jag snabb att skriva ned detta, få det ur mig, bli av med onödigt tryck över bröstet. Med författardrömmar och skrivlust leker jag med orden, förmedlar känslor mer dramatiska än de är, för att de fängslar och berör. Sedan barnsben har jag haft bra fantasi, hittat på historier och kunnat omvandla andras ord och känslor till små berättelser. Jag älskar att skriva, jag älskar att beröra, men framförallt älskar jag att leva. De glada glitterfrukostarna fångar inte mitt intresse och inte någon annans heller, men det gör min omgivnings mörka tankar och min fantasi. Jag önskar kunna skriva något vettigt någon gång, prestera flera sidor av något som kanske hamnar i någons bokhylla i framtiden. Jag önskar inte förmedla en destruktiv bild av mig själv, det är helt felaktigt och verklighetsomvänt, men det minimala svarta hålet i min själ är lättare att leka med rent ordmässigt, än den stora sjungande blomsteräng som omger det lilla mörka. 
 
Aldrig vill jag sluta skriva, jag vill inget hellre än att få göra det jämt. Få skratta, dansa och sjunga vilket jag ofta och mer än gärna gör, för att sedan skriva om sådant som jag inte lever i men ändå har en talang att förmedla. Jag inte något annat än att leva, gärna till jag är minst 200 år gammal.

"Rödvinet smakar bättre på din balkong."

 

”Hej. Hur mår du?”



”Det värker i varenda cell i kroppen och ögonen tåras fast jag försöker stå emot och allting känns bara så himla hopplöst. Jag vet inte om det är din existens eller min egen som gör att varje andetag svider i lungorna, men i vilket fall som helst så har du något med det hela att göra.” Vill hon svara. 



”Jag mår bra.” Säger hon.



- - -

Hon är 17 år och lyckligast i världen med sina armar runt hans hals och hans händer vilande vid hennes ryggslut. De har inte dansat på hela kvällen, ändå skakar hennes ben som av flera timmars intensiv rörelse.



”Fryser du?” undrar han och trycker henne närmre intill sig trots att avståndet mellan dem redan är så litet att det ser ut som att de sitter ihop.

Hon önskar nästan att de gjorde det. Satt ihop alltså.



- - -

En morgon vaknar hon upp bredvid någon annan. I en främmande säng med främmande andetag bara några centimeter bort. Hon mumlar ett förlåt, drar den svarta klänningen över huvudet och smyger ut genom dörren. De främmande andetagen låter sig inte störas. Så springer hon ner för trapporna, har inte tid att vänta på hissen. Porten smäller igen bakom henne och hon vänder sig inte om en enda gång när hon småspringer över gården bort mot busshållplatsen. 



Rödvinet smakar bättre på din balkong.